23 maj 2012

Tåg igår, buss idag. Efter byte i Luoyang kom jag fram
till en litnenbyhåla, LinYang, vid femtiden. Antagligen inte så liten som man
tror. Efter att ha rest genom bygden i två dagar kan jag bara säga: Fan vad
dom bygger! Överallt! Jag tycker det är värre än någonsin. Alla städer bygger
nya lägenheter, inte ett eller två hus utan hela bostadsområden. Vägbyggen
eller förbättring av de befintliga vägarna pågår överallt, i städerna såväl
som på landsbygden. I FuYang byggdes nya järnvägsspår, kanske en ny station
till och med, och elektrifiering pågick. Där och i LinYang byggdes busstationerna
om och bussarna fick tillsvidare parkera huller om buller på gatan. I alla hörn
ligger sandhögar och med jämna mellanrum fanns betongstationer eller
makadamupplag.

Jag har tidigare förutspått att en 400 miljoner kineser skall flytta in till stan. Nu nämndes 350 miljoner på TV. Fortfarande har ca 40% sin inkomst från jordbruket, en modern stat som Sverige eller USA ligger på 1-2 %. Klart dom bygger! …men vara får dom all betong ifrån?

Någon kulturell förbättring kan faktiskt också skönjas.
Bostadshusen är inte längre bara fyrkantiga betongkolosser utan nästan lite designade
och har antydan till färgsatta. Skräpkorgar, även för recycling, finns av gott
mått i stan och i parker och används faktiskt. På tåg och bussar slänger man
inte skräpet på golvet eller ut genom fönstret, jo i här i Henan förståss, utan samlar
noga ihop det. Men det är klart, när kineserna dratt i sig en jumbopack med
solrosfrö blir det ju en del skalrester på golvet, tillsammans med nån äppleskrabba.
Att spotta på golvet och röka i kupén har också kommit av sig. Nästan.

Kaffe och WiFi har jag redan nämnt. Toalettstolar är
vanligare och det händer till och med att det finns toalettpapper på
toaletterna. Dock skall man aldrig gå någonstans utan en bunta färdigvikta toapapper i fickan.

Hur som helst är jag nu i Linyang, en lite håla i
centrala Henan. Utlänningar är uppenbart mycket ovanliga här. Jag har varit
statist på säkert en 25 familjefoton ikväll med skolungdomar, småbarn och
svärmödrar. När jag anlände efter sju timmars resa gick jag in på första bästa hak
jag såg. ”Oj, en Laowei”. Jag sa jag var svensk och det var helt okej. Ägaren
bjöd på en sup direkt. Och så några gruppfoto. Sverige är förövrigt inte lätt
att säga men funkar också bättre nuförtiden. Man får lägga till rejäla
diftonger bara, Svarijeää, liksom. Fortfarande säger jag ibland att jag kommer
från Danmark. Och att jag är musiker, sjuksköterska funkar inte här.

Här i byn finns den enda kvarvarande maoistiska
kooperativet, NanJieCun. På det stora torget utanför står en Mao-staty bevakad
av två soldater från livgardet. I fonden finns stora porträtt av, Marx, Lenin
och Stalin. I högtalarna spelas revolutionära sånger och det förmedlas något
budskap, förmodligen om kooperativets dygder. Själv bor jag i kooperativets
hotell, uppassad av massor små flickor som hälsar en välkommen och öppnar och
låser dörren åt en.

Här finns ingen turism och det är lugnt och avslappnat
och rent på gatorna. Några mindre men välskötta parker förmedlar också en
avkopplande stämning. Industrierna häromkring verkar dock påtagligt öde, precis
som guideboken påpekar, och kanske är allt en stor fake. Låter egentligen
rimligt. Behagligt i alla fall och jag ångrar inte att jag gjorde denna detour.