Söndag 10 juni 2012

Åt brunch på min lunchrestaurang igen. Man får ett beställningslista
att fylla i, allt på kinesiska. Nästan omöjligt att känna igen något. De har
lärt mig beställa ris med nötkött. Beställde nån extra smårätt på måfå. Visade
sig vara jordnötter marinerade med svart vinäger. Ny sensation! Man lär sig
alltid något nytt.

För nån vecka sedan hade de roligt åt mig i en småstad. Jag
satt på restaurangen och åt, så frågade dom om jag kunde läsa vad som stod på
vägmenyn. Nja, nudlar och nöt/kött var väl det mesta jag kunde utläsa sådär
direkt. Degknyten kanske. Jag förstod att dom sedan pratade om mig. Dom tyckte det
var lustigt med en som reste runt på landsbygden i ett främmande land och bara
kunde dessa tre ord. Men det säger väl något om vad som är väsentligt här i landet.

Det blev mer historia idag. Åkte åt nordost till XuanKong Si,
the Hanging Monastery i Hengshan bergen några kilometer från Hunyuan. XuanKong
är en unik tempelkonstruktion som formligen hänger 75 meter upp på klippväggen.
Den lär innehålla element från både taoismen, konfucianismen och buddhismen
även om det inte är lätt för en lekman att urskilja. Även denna attraktion
härstammar från Norra Wei, omvälvningarnas tid, men vissa justeringar har väl gjorts
genom åren. Det sägs att Wei-kejsaren medvetet skapade en multikulturell helig
plats för att skapa enighet bland olika etniska grupper. Vackra tak, knarrande
golv och trånga passager kännetecknar annars templet. Långa ekstockar stöttar
framsidan som lianer mot bergväggen. En ståtlig syn. Informationen om templet
är dock påtagligt mager.

Udda diskussion. För några veckor sedan hände en tragisk olycka i Hangzhou.
En busschaufför blev dödligt skadad av en projektil som for in genom vindrutan.
Jag fattade aldrig riktigt vad som hände. Han lyckades emellertid stanna bussen
och rädda passagerarna innan han dog. Allt blev filmat av bevakningskameran. Han blev hyllad som en hjälte av hundratals
taxi- och busschaufförer på gatorna vilket väckte frågan om varför man egentligen
kände sådant behov att skapa hjältar. Detta väckte i sin tur en diskussion om
varför kineserna ofta anses så ohjälpsamma och hänsynslösa.

Det är väl lite att ta i, jag har aldrig tyckt att kineserna
är speciellt ohjälpsamma men visst undviker de att blanda sig i andras liv om
det inte är nödvändig. Poliser och biljettkassörskor smilar knappast i onödan. De
är inte otrevliga heller för den delen. Självupptagenheten märks i trafiken och
i biljettkön också. Men när det verkligen behövs så visst är de hjälpsamma.

Man menade att den genomsnittlige kinesen fortfarande, trots
den ekonomiska tillväxt, har det ganska skralt och man är väldigt trångbodd.
Konkurensen från alla andra kineser är stenhård, vilket inte minst märks i
skolorna och i karriären. Man har fullt upp med sitt eget liv helt enkelt.
Såklart. Inte så mycket utrymme för pjosk. Inget konstigt med det. Frågan väcktes
i alla fall. Behövs en ny kinesisk ’patriotism’?